Resa till Minnesota 2001

av Lena och Lars-Olof Nordesjö

Torsdag 20 september: ”Det är inte så svårt att tänka sig att här menade Moberg att de första smålänningarna i området hade slagit sig ner”

Morgonen började med tät dimma. En inte ovanlig företeelse så här års och enligt våra värdar Barbara och Rick Whiting ett förebud om hösten. Temperaturen i september är som behaglig svensk sommarvärme 20-25 grader dagtid med kallare nätter. Efter lite bestyr med hyrbilen kom vi iväg till vårt möte kl 10 på Isanti County Historical Society. i Cambridge (invånare ca 5.000). Isanti county (invånare ca 26.000) är en riktig svenskbygd där många emigranter från Dalarna slog sig ner på 1860- och 70 talet. Huvudsakligen var det utvandrare från Rättvik och Orsa som valde just denna plats. En intressant redogörelse för de första årtiondena för just de dessa invandrare har skrivits av Robert C. Ostergren, A Community Transplanted , The University of Wisconsin Press, 1988 där bland annat utvandrarna från Övre Gärdsjö och deras bosättning i det nya landet beskrivs. Författaren visar att de nyinvandrade bosatte sig på samma sätt som de bott i förhållande tillvarandra i byn i Sverige. Det finns många människor här som är intresserade av såväl svenskarnas historia som bygdehistoria. Ordförande i Isanti County Historical Society Valorie Arrowsmith hade ordnat så att svenskar med rötter i Gagnef tittade in till föreningens lokaler på förmiddagen.

Vi kände oss mycket väl emottagna med kaffe och småkakor i traditionell svensk stil. Valorie är svenskättling och har ett brinnande intresse för såväl Sverige som svenska språket och svenskättlingarnas historia. Om henne och flera av de aktiva i hembygdsrörelsen kan man läsa mera om i Margareta Hedboms bok Hälsa dem därhemma. Vad vi förstår av nyhetsbladet Isanti Cuttings som föreningen ger ut är det inte ovanligt att svenska grupper stannar till i området.

De vi mötte under några timmar var:

Arlene och Morris Johnson. Arlene härstammar från Kruskopf i Tjärna. Hennes morfar är Kruskopf Per Persson f. 1861 som utvandrade till U.S.A. 1881-06-11 tillsammans med några kamrater. Av någon anledning kom Kruskopfs Per att i sitt nya hemland kallas Peter B Peterson. I Nordåkers bydokumentationsarbete har det dykt upp ett brev från honom som var tillställt hans kusin Andresmor i Karisgården. Ett annat brev finns i häftet Drömmen om Amerika som sammanställts av Gunnel Malm.

Efter att vi hade utrett alla släktförhållanden med hjälp av Arlenes släkttavlor (upprättade av Karin Hedman-Larsson) konstaterade vi att en annan kusin till Kruskopfs Per var Liss Per Andersson f. 1850 som gift sig med Nisses Anna Ersdotter f. 1851 i Nordåker och som en kortare tid bott i Nordåker med familjen. Familjen emigrerade samma år som Kruskopfs Per och förmodligen i samma sällskap. Arlene hade aldrig hört talas om denna kusin och andra efterforskningar i olika census records har heller inte givit något resultat vad gäller denna familj. Förmodligen hamnade de någon annanstans än i Minnesota. Av Arlene fick vi en stencilerad livsberättelse som Peter B Peterson hade skrivit på 1930-talet dvs då han var i 70-årsåldern. Han berättar där om hur senare större delen av hans biologiska familj och hans käresta Vik Anna från Österfors utvandrade och de umbäranden som familjemedlemmarna upplevde när de skaffade sig landområden i Chadron, Nebraska. Peter B Peterson och hans bror O. K. Peterson kom senare att överge jordbruket och var verksamma som tjänstemän. De var båda bosatta i Isanti. Makarna Johnson som är i 70-årsåldern är sedan länge bosatta i Dalbo, Isanti county där hon har varit sjuksköterska och han postmästare. Morris har sina rötter i Halland och Västergötland.

Till vårt möte kom också Paul Olson med två av sin tre barn. Paul är omkring 30 år och var vid det tillfälle som vi träffades mekaniker vid Northwestern Airlines. Han hade varit hemma några dagar med sina sjuka barn och misstänkte att när han skulle återvända till arbetet så var det för att få besked om uppsägning. Vi hade i dagens tidning läst att NWA skulle göra sig av med ca 9000 anställda. Paul är ättling till Hamp Per Olsson från Gröntuf. Han hade en stor låda med sig med dokument, fotografier och föremål av olika slag. Bland annat kopierade vi en berättelse som Hulda Olsson hade talat in på band och som sedan har renskrivits av sonen. Hulda är förmodligen barn till Hamp Per Olsson och mormor eller farmor till Paul.

Trots att barnen var lite krassliga hade Paul satt på sin dotter (i 6-7 årsåldern) en leksandsdräkt och hade också hunnit köpa blommor som hon gav till oss. Det märktes att Paul var mycket intresserad av sin rötter. Han hade inte varit i Sverige men skulle vilja åka på besök. Släktingar hade varit och besökt familjen i Harris och han visade kort på Hampgården som de hade skickat. Paul önskade sig en karta över Gagnefs kommun liknande den Lars-Olof visade honom. Vi har skickat en sådan till honom.

Övriga som kom till mötet var Marie Ann Magnusson som härstammar från Gärdhags Per Ersson ifrån Mockfjärd. Hon var intressserad av att studera kartan över Gagnef som vi tagit med och se var de olika byar som hon hade med i sitt släktregister låg. Hennes släkttavla var också upprättad av Karin Hedman-Larsson.

Harold Forsberg kom också och visade sina dokument. Han härstammar från Heds i Sifferbo. Hans farfarsfar Jan Andersson Forsberg f. 1827 i Grangärde och gift med Hed Anna Olsdotter f. 1833 i Sifferbo utvandrade 1869 med två söner. Harolds farfar, tredje sonen Erik, föddes i New York vid ankomsten 1869. Även Harolds släkttavla var upprättad av Karin Hedman-Larsson.

Under timmarna på Isanti County Historical Society kom också Marilyn McGriff på ett kort besök. Marilyn har tidigare varit ordförande i föreningen och under många år också skrivit nyhetsbladet och böcker om bygdens historia.

Valorie tog oss på en kort tur till den gamla byskolan West Riverside School strax utanför Cambridge där också Edblads gamla timmerstuga ligger. Stugan anses vara en av de första som byggts i området. Familjen Edblad ursprungligen från Håsjö i Jämtland sägs ha byggt stugan 1859 då de flyttade hit från Wisconsin. Edblad var också den som tog initiativ till The Cambridge Evangelical Swedish Lutheran Church 1864. Kyrkan hade sina första möten just i den stuga som bevarats till eftervärlden. Båda byggnaderna är nu museum men används för olika ändamål. Bland annat organiseras språkläger i skolhuset under sommarlovet. Lägren vänder sig till barn i grundskoleåldern. Valorie är av och till lärare vid dessa språkläger. När vi tagit oss in i Edblads stuga kom en ättling Edblad som har någon sorts vaktmästarsyssla på museiområdet.

Efter lunch på People´s Cafe i Cambridge besökte vi den svenska kyrkogården i Isanti. Här finns övervägande svenska gravstenar de flesta med svensk text. Kyrkogården som ligger utmed väg 65 några kilometer söder om infarten till Isanti används fortfarande

Under eftermiddagen tog vi oss en tur till Chisago County för att uppleva Moberg-land. Vi körde igenom såväl Centre City som Chisago City som beskrivs i Mobergsserien. Karl-Oskar och Kristina bosatte sig enligt Mobergs fantasi vid sjön Chisago just där staden Centre City ligger idag. Vi såg flera gårdar i stadens närhet med röda lador. Flera låg vackert på sluttningen ner mot sjön och det är inte så svårt att tänka sig att här menade Moberg att de första smålänningarna i området hade slagit sig ner. Vi förstår om de tyckte att de kommit till ett vackert landskap. Vägen till Taylor Falls är mer än bekant genom Mobergs beskrivning även om skogen numera är nerhuggen. Taylor Falls verkar inte ha växt sedan 1850-talet. Några få affärer, en bensinmack och några restauranger. Floden St Croix går i en djup älvfåra och det var en dramatisk skillnad på detta område och det platta landskap vi hade åkt igenom tidigare. Vistelsen i Taylor Falls och motsvarigheten på Wisconsinsidan St Croix Falls blev kort då vi ville vara tillbaka i Cambridge i tid för mötet med Swedish Club. Hemvägen gick över bland annat Lindstrom och Almelunda.

The Swedish Club i Cambridge har möte en gång i månaden. Man har ett knytkalas sk potluck och träffas för att tala svenska. Denna kväll hade ca 25 personer kommit till Cambridge Community College. Kent Nyquist som är ordförande i klubben undervisar i historia på skolan. Vi fick dela mat med de närvarande efter att ha läst en svensk bordsbön. Det visade sig ganska snart att de flesta inte ville tala svenska när de hade svenska gäster närvarande. Trots det hade vi ett livligt utbyte med flera av gästerna. Arlene och Morris Johnson var där och de enda vi kände igen. Lena råkade sitta bredvid två systrar Gloria Cahoon och Ardis Swedeen. Det visade sig att deras mormor var född i Gagnef och de kom båda ihåg att hon var född på Valentine´s Day dvs 14/2 1859. Hennes namn i USA var Bessie Erickson. Med ledning av vad vi har hört bör hennes svenska namn ha varit Britta Ersdotter. Kvar i Sverige blev hennes syskon Erik, Per och Marta. Britta/Bessie utvandrade på 1880-talet och var gift med Andrew Backman. Systrarna visste inte varifrån han härstammade.

Av en annan dam, Jean Melius, fick vi en 2-dollarsedel i present. Jean som var närmare 90 år och såg dåligt hade i många år varit lärare i olika skolor i Cambridge. Hon sa att hon kände de flesta i trakten och att det var många av de hon undervisat som liksom hon själv hade svenskt ursprung.

Kvällen på Swedish Club innehöll årsmötesförhandlingar och efter det allmänt mingel. Där träffade vi bland andra Jim Johnson som skrivit boken New Sweden- an American Swedish Experience.

Fredag 21 september ”Alla byggnader hade en arkitektur som mera påminde om modern finsk arkitektur än om amerikansk.”

Vi ville komma iväg tidigt på morgonen för att hinna så långt som möjligt på vår väg upp till Roseau på fredagen. Vår första anhalt redan vid 9-tiden på morgonen var Mora. Vi hade hört en del om att staden försökte förvalta sina svenska traditioner. Vi såg några dalahästar utmed den enda stora gatan, men på det hela taget var Mora en trist stad.

Cirka en timme senare hade vi nått den stora sjön Mille Lac och letat oss fram till Mille Lac Indian Museum. Muséet låg mycket vackert vid sjöstranden och några hundra meter från det casino som numera finns i alla indianreservat. Reservatet tillhör Ojibwa-stammen och reservatet är från 1999 stammens egendom. Indianer har från detta år dubbelt medborgarskap, dels i det egna reservatet, dels i U.S.A. Intill museet fanns en förvaltningsbyggnad för reservatet och lite längre bort byggdes en hälsocentral. Andra byggnader som vi tog kort på var elementary school, high school och en kyrka. Alla byggnader hade en arkitektur som mera påminde om modern finsk arkitektur än om amerikansk. Casinot var däremot anpassat till dem som förmodligen var de stora kunderna. Casinot var välbesökt redan vid 10-tiden på morgonen.

Efter någon timmes besök på indianmuseet och lunch utmed sjöstranden i Garrison gav vi oss vidare mot Brainerd (invånare 12.000), en järnvägspunkt som vi hört utvandrare berätta om. Trafiken var på fredagseftermiddagen tät. Stora bilar med husvagnar och båtar på släp var på väg till veckoslutsmål. Det verkade som om de flesta hade fiskegrejor med sig. Efter ytterligare några timmars bilkörning i ett öde och platt skogslandskap nådde vi Bemidji (invånare 11.000), vackert belägen vid sjön Lac Bemidji. Staden liknande en stad i Sverige med centrum och flera affärsgator och hade till och med ett turistkontor nere vid sjöstranden. Vi fick veta att den bästa restaurangen i stan var en nyöppnad italiensk restaurang . Det kändes härligt att få mat som doftade av kryddor och vitlök och att kunna dricka något annat till maten än Coca-Cola, isvatten och iste. Vi besökte också som hastigast Bemidji University campus som låg alldeles vid sjöstranden. Staden verkade övergiven av turister och det fanns gott om rum på motellet med egen strand (Edgewater motel).

Lördag 22 September ”När Lena bläddrade i den visade det sig att det längst bak fanns albumblad för fotografier, något som ingen i familjen kände till.”

Redan vid 7-tiden på morgonen gav vi oss iväg på nästa etapp som skulle ta oss till Roseau. Vi hade anmält vår ankomst dit till 11-tiden. Vi konstaterade efter någon timmes bilkörning att turistvärdinnan i Bemidji inte hade så god reda på sig. Det fanns flera motell utmed vägen norr om Bemidji, det sista i Blackduck. Blackduck verkar vara ett centrum för de som besöker områdena runt de stora sjöarna Lower Red Lake och Upper Red Lake. Båda ligger i indian-reservatet med samma namn. Det kändes som om vi körde i Härjedalen. Stora myrar och sankmarker kantade vägarna omväxlande med klenväxt skog. Vägen (72) går spikrakt genom landskapet. Ingen trafik att tala om och vi såg heller inga djur. Vi hade blivit varnade både i Minneapolis och Cambridge att det fanns mycket djur utmed vägarn och vi såg också en del trafikdödade djur framförallt i de tätare bebyggda områdena. Området var mycket glest bebyggt med enstaka gårdar. Efter några timmars färd nådde vi Baudette (invånare 1146) som ligger söder om den stora sjön Lake of the Woods (gränsen till Kanada). Efter ytterligare 20 minuter fick vi en glimt av sjön i Warroad. Vi kom till Roseau (invånare ca 2 400) i tid och gjorde oss först hemmastadda på Country Inn innan vi uppsökte museet. Charlene som arbetar där och som vi tidigare varit i kontakt med väntade på oss. Hon bad att vi först skulle titta igenom museet och sedan skulle hon hjälpa oss med att visa vilket material man kunde finna i arkivet. Vi var båda ganska osäkra på vilka papper vi skulle titta på så vi bad att få se något som hade med familjen Erickson att göra. I ett stort plåtskåp fanns det mappar på snart sagt varenda människa i Roseau county. Det mesta var kopierade tidningsurklipp eller kopior av dokument som personer eller släkter lämnat in till museet. Vi kunde läsa en del om delar av familjerna Erickson men kunde inte sortera materialet på olika familjer eller generationer. Det kändes ganska svårt att få någon vettig information. Vi tog lunch och när vi kom tillbaka till museet hade delar av familjen Erickson mött upp. Genom Gunnel Malms häfte Drömmen om Amerika kände vi till att Nisses Anders Erssons systerdotter Mathilda varit bosatt i området och gift med Svan Erik Eriksson från Gröntuf. De som väntade på oss var Sheldon och Kent Erickson, Mathildas barnbarn, deras mamma Oline Erickson som varit gift med Mathildas son Andy Erickson, hennes syster Ruth som varit gift med Andys bror Earl och Lyla Blazek, kusin till Andy och Earl.

Under någon timmes tid försökte vi reda ut vilka de olika personerna var. Sheldon och Kent hade med sig familjebibeln och det visade sig att det där fanns uppgifter om födslar, dödsår och giftermål för familjen Andrew och Mathilda Erickson. Familjebibeln var av mastodontformat och skriven på svenska med gammal tysk stil. Bibeln var tryckt i St Paul, Minnesota 1888 och kom i familjens ägo Nyårsdagen 1890. När Lena bläddrade i den visade det sig att det längst bak fanns albumblad för fotografier, något som ingen i familjen kände till. Där fann vi ett bröllopskort på Svan Anders och Mathilda och ett familjefoto med föräldrarna och de fyra äldsta döttrarna taget omkring sekelskiftet 1900. Sheldon hade också med sig ett kort på Svan Anders från 1940-talet där han är ute och kör med sina hästar på åkrarna. Sheldon kommer väl ihåg sin farfar och arbetade ofta med honom på farmen. Han tyckte att kortet på ett bra sätt visar farfar Andrews liv som storfarmare i Amerika.

Sheldon och Kent Erickson, barnbarn till (Svan) Andrew Erikson och hans hustru Mathilda Erikson

Vi visade bilder från Gagnef, från Nordåker och fotografier på Nisses Anders Ersson och andra foton som vi lånat av Lars Liss. Sheldon hade några år tidigare fått en släktbok och han hade studerat den. Han kände igen några av våra foton. Häftet Drömmen om Amerika hade de inte sett och vi kunde med hjälp av släktbilden på sidorna 20 och 21 reda ut förhållandena. En intressant bild började långsamt tona fram och vi förstod att det nog skulle ta lite tid att sätta sig in i de komplicerade släktförhållanden som rådde mellan de olika personer som utvandrat från Gröntuf till Skagen township, Rouseau county.

Sheldon och Kent frågade om Lars-Olof var född på Nissesgården och blev något förvånade när de fick veta att han var född i Zimbabwe. Det var ett land de kände väl till och de berättade att den äldre brodern Russel hade haft ett expertuppdrag inom mejerinäringen i Zimbabwe och bott i Harare under tre år på 1990-talet. Kartan över Gagnef väckte här också intresse och Kent ville ha en karta för att få en uppfattning om hur kommunen såg ut. Innan vi skiljdes åt erbjöd sig Sheldon att ta oss runt Badger och Skagen township på söndagen och då också visa oss kyrkogårdarna i Badger.

Vi kände oss aningen omtumlade när vi återvände till motellet men beslutna att försöka reda ut de komplicerade släktförhållanden som vi fått en liten inblick igenom mötet på museet. Oltes-släktens alla förgreningar finns utmärkt beskrivna av Gunnel Malm i häftet Drömmen om Amerika och vi förstod nu att två syskonpar från Oltesfamiljen som var (dubbel)kusiner hade bosatt sig med ägorna gränsande till varandra. Tre andra gårdar som också gränsar ägdes av familjer som utvandrat från Gröntuf. Inmutningarna av land hade gjorts under 1890-talet i en del fall köpts senare. För en utförligare förklaring se bilaga 3 och Plat book över Skagen township 1905 ( 161 N Range 42W) i bilaga 4.

De frågor som vi ställde om Oltes Mats Erssons och Nisses Kerstin Ersdotters döttrar fick inga svar. När Lyla och Oline hörde att vi skulle besöka East Grand Forks rådde de oss att ta kontakt med Mathilda Mattson och Lorraine Peterson, två personer som vi just då hade svårt att placera.

Söndagen 23 september ”Lyla tyckte att det var svårt att förstå människorna i Gagnef när hon var där på besök, de talade i regel för fort. Förmodligen använde de också andra ord än Lyla var van vid från 1890-talssvenskan som användes i hemmet.”

Söndag morgon var kall och klar. Det fanns frost i luften men solen värmde snart upp och vi kunde ta av oss jackor och handskar. Vi inledde dagen med att besöka några olika townships inom Roseau county (invånare 15 000). Vi hade på kartan sett såväl Falun som Malung någon mil ifrån centralorten Roseau. Vi körde på spikraka county roads mellan stora brukade fält. Grödorna var till dels redan skördade men vi såg både majs och sojabönor som fortfarande inte hade bärgats. Gårdarna låg utspridda på det som en gång varit de fyrkantiga 160 acres bitar som var och en kunde muta in. Själva gårdsplatsen var i det trädlösa landskapet omgivet av en trädskärm framförallt på norrsidan. De små town halls som kan jämföras med en enkel bystuga låg ofta i utkanten av respektive. township. I Malung township fanns en relativt nybyggd byskola i ett väghörn. Hedlund hade donerat idrottsplatsen och skylten upplyste om att detta var Hedlund Field.

Sheldon väntade på oss vid bensinmacken i Badger när vi kom dit vid 10-tiden. Badger är en ort som kan jämföras med Gagnefs kyrkby och stationssamhälle. En bensinstation, bank, och några butiker utmed en huvudgata. Bostadshus samlade utefter ett par gator varav Main Street var den längsta. Badger har ca 800 invånare. Sheldon har en terränggående bil och han tog oss runt de platser där invandrarna från Gröntuf hade slagit sig ner. Vid det tillfället hade vi ännu inte sett någon karta över området eller den plat-book från 1905 som vi senare kopierade i Grand Forks. Vi utgick från det samtal vi hade haft dagen innan och vi började med den gård som hade tillhört familjen Wickstrom och som nu var öde. Husen finns fortfarande kvar men i mycket dåligt skick. Att befinna sig på gårdsplanen gav dock en uppfattning om hur Gagnefsborna hade ordnat det för sig i det nya landet. Erick Ericksons gårdsplats är nu helt försvunnen och marken övergått till nya ägare. Vi passerade förbi Andrew O Erikssons gård som nu ägs av andra, men som delvis fortfarande brukas av familjen Erickson för att sedan komma till släktgården som fortfarande finns i släktens ägo. Andrew och Mathilda Eriksson byggde gården efter att ha flyttat hit omkring 1890. Gården har brukats i fyra generationer Erickson, först av emigranten Andrew f. 1864, därefter av hans son Andy f. 1906, sonsonen Sheldon f. 1936 och nu av sonsonsonen Joel f. 1959.

Släktgården som 1905 var en 160 acres farm omfattar idag ca 800 acres. Sheldon som själv brukade gården under en 20-årsperiod (ca 1960-1980) berättade att den utökades väsentligt redan på 1940-talet medan Andrew Erickson ännu levde (han dog 1953). Som mest hade man 16 hästar innan mekanisering och traktorer tog över. Andy hade också uppfödning och avel av ardenner-hästar som en del i gården verksamhet. Sheldon som föll ner från silon i 40 årsåldern blev genom olyckshändelsen handikappad och lämnade över gården till sonen Joel som då var i 20- årsåldern. Därefter har Sheldon varit föreståndare för Borderstate Bank i Badger.

Joel har såväl mjölkkor och kalvuppfödning som omfattande odlingar av majs, sojabönor, alfa-alfa och canola (raps?) Mjölkkorna som är ca 60 till antalet hålls bundna i ladugården året om. Moderniseringen av jordbruket verkar inte har kommit lika långt här som i Sverige. Sheldon menade att sonen förmodligen skulle upphöra med mjölkkor när stora investeringar behövdes för djurhållningen. Detta berodde på att lönsamheten för jordbruket här är lika dålig som på andra håll. Det fanns heller inte någon naturlig arvtagare till gården. Joel har en dotter som nu är i sjuårsåldern.

Som vi förstod det var flera av Sheldons bröder deltidsbönder bland annat Gary och Kent. En anteckning finns också om att Kent förutom att äga och arbeta med släktjorden är expert till staten Minnesota då det gäller fjäderfäuppfödning. Vi såg överallt i denna del av landet stora farmer/ fabriker för uppfödning av framförallt kalkon men också kyckling- och äggproduktion.

Under vårt besök på söndagsförmiddagen hade de flesta familjemedlemmar varit i kyrkan, men vi blev hembjudna på förmiddagskaffe till Sheldon och hans fru Helen som bor i ett handikapp-vänligt enplanshus på ägorna. Granne med dem bor Sheldons bror Gary. Det förvånade oss mycket att de har så välplanerade och välskötta trädgårdar. De liknar svenska trädgårdar med blomsterprakt i rabatter och ett ordentligt grönsaksland. Helen menade att hon år från år försöker dra ner på grönsaksodlingen då de bara är två i hushållet. Just den här dagen var den första efter en natt med nattfrost och det såg ut som om all blomsterprakt var på väg att ge upp.

Innan Sheldon lämnade av oss vid macken visade han oss de två kyrkogårdarna i Badger där man kan hitta svenskättlingarna, dels Swedish Cemetery, där familjen Erickson hade sina gravar, dels Badger Lutheran Church Cemetery där andra svenska familjer har valt att begrava sina döda. Båda kyrkogårdarna är i gott skick och ligger på vackra platser i landskapet. På båda kyrkogårdarna hade man planterat träd för att skugga platsen men kyrkogårdarna var helt öppna utan kringgärdande staket eller murar. Blomsterutsmyckningen utgjordes utom vid den ericksonska familjegraven av plastblommor och föremål. Swedish cemetery ligger intill genomfartsvägen 11och med järnvägen ett stenkast därifrån. En förteckning över de gravar som vi dokumenterade finns i bilaga .

Efter besöken på kyrkogårdarna beslöt vi oss för att besöka Lyla Blazek som vid mötet på museet hade bjudit oss att komma hem till henne. Vi hade då hunnit att sätta oss in vem hon var och hur hon var släkt med de som vi redan kände till. Vid närmare studium av Gunnel Malms Drömmen om Amerika fann vi att vi hade foto på hennes familj där hon själv är i 10 -årsåldern och på hennes mammas familj i Gröntuf. på 1890-talet. Lylas föräldrar är Svan Kersti/Christina Swan född 1872 i Gröntuf (som gift Christina Wickstrom) och Vik Anders Andersson/ Andrew Wickstrom f. 1870 i Österfors.

Lyla låg och vilade middag när vi kom, men blev glad över besöket. Vi samtalade några timmar om allt möjligt bland annat hennes besök i Sverige 1994 då hon gästade sin kusin Anna-Britta Erkers tillsammans med sin dotter Janet och dotterdotter. Hon hade många fina hågkomster av Gagnef. Hon berättade om sina föräldrar och syskon och särskilt om sin mamma som hon beundrade mycket. Mamman var, förutom att hon såg mycket bra ut, en mycket bestämd kvinna. Lyla berättade att mamman aldrig lärde sig att tala engelska som vardagsspråk men ändå klarade av mycket av det som hon kom i kontakt med. Språket i hemmet var svenska och Lyla kan än idag både tala och förstå svenska. Hon tyckte att det var svårt att förstå människorna i Gagnef när hon var där på besök, de talade i regel för fort. Förmodligen använde de också andra ord än Lyla var van vid från 1890-talssvenskan som användes i hemmet. Föräldragården som byggts av Andrew Wickstrom i början av 1900-talet övertogs efter hans död 1938 av dottern, Lylas syster Minnie och hennes man. Mamman levde kvar på gården i ett eget litet hus fram till sin död 1960. Hon var då 88 år. Gården är nu öde. Vi berättade för Lyla att vi några dagar tidigare hade träffat en kusindotter till henne i Isanti, Arlene Johnson (dotterdotter till Vik Anna från Österfors) men hon kände inte till henne. Hon anmärkte att hon hade nog med kusiner och släktingar att hålla reda på i det närmaste grannskapet. Bland annat framgick det att en halvsyster till hennes mamma var gift med pappan Andrew Wickstroms bror Erik Wikström.

Lyla, som är änka efter Henry Blazek, visade oss bilder på barn, barnbarn och barnbarnsbarn och också album från Sverigeresan. Hon hade en del föremål från föräldrahemmet bland annat den symaskin som hennes mamma hade fått i samband med giftermålet 1901. Mamman hade enligt henne varit mycket duktig i all slags handarbete, från kardning och spinning av ull från de egna fåren till vävning och virkning. Hon hade på symaskinen sytt alla familjens kläder. Hand-arbetsintresset har gått i arv till döttrarna i familjen även om Lyla numera tycker att hon ser så dåligt att hon inte kan utföra något handarbete. Flera av Lylas barn och barnbarn är sysselsatta inom jordbrukssektorn. Bland annat har ett barnbarn med familj en stor kalkonfarm i Greenbush. Lyla är den enda nu levande i sin ursprungsfamilj och född ca 1915. En kort beskrivning av familjen med foto finns i häftet Drömmen om Amerika, sidan 12.

Måndagen 24 september ”...vi borde prata med Mathilda Mattson och Lorraine Peterson som skulle kunna ge oss bättre upplysningar. Vi får veta att Mathilda är 98 år gammal.”

Den nya veckan börjar med en ordentlig frostknäpp. När vi vaknar på morgonen ser vi motell-gäster som skrapar sina vindrutor och det ligger ett lager rimfrost över tak och gräsmattor. Helens blommor har nog fått sig en ytterligare knäpp. Vi ger oss iväg efter att ha besökt staden och dess omgivningar ytterligare en gång. Vi tar kort på det nybyggda Court House, där Lars-Olof försöker få tag på kartor över området, och den stora fabriken Polaris som tillverkar snö-scotrar. Då upptäcker vi att det finns hyreshus i Roseau alldeles intill fabriken. Många av de som arbetar vid fabriken pendlar hit från Kanada, ett bekymmer i dessa dagar då den kanadensiska gränsen varit stängd i nästan en vecka efter attentatet mot World Trade Center.

Vi tar väg 11 mot Badger och Greenbush och kör genom flera små byar (towns) med en befolkning på 60-90 personer innan vi svänger av på väg 32 mot Thief River Falls. Landskapet är platt och vi ser enbart gårdar och stora fält med enstaka små byar utmed vägen. Det verkar inte finnas butiker förrän vi kommer till Thief River Falls, en stad med ca 8000 invånare. Det är också här som det finns ett sjukhus som nyttjas av människor i Roseau/ Badgerområdet. Vi försöker hitta ett café för en förmiddagsfika men Main Street är uppgrävd och vi får nöja oss med Joe´s bar där vi intar en sen frukost tillsammans med traktens ungkarlar och pensionärer (enbart män).

Färden fortsätter genom en jordbruksbygd som vi nu har lärt känna och som säger oss att denna del av landet förr utgjordes av prärie. Den svarta jorden anses bördig och när vi närmar oss East Grand Forks blir betodlingar allt vanligare. Betskörden har just påbörjats och vi kör då och då i den glesa trafiken förbi en lastbil med en jättelast av upptagna betor. Andra fält är redan skördade och vi har fått veta att det på dessa har växt vete eller majs. På vår Minnesotakarta har vi sedan länge märkt ut korsningen mellan vägarna 21 och 220. Där bor Delmore och Doine Mattson som Nils Roos har tipsat oss om. Vi har vid flera tillfällen talat med Delmore i telefon och förberett vårt besök hos honom. Vi har förstått att Delmore bor mycket nära den plats där Nisses Kerstin Ersdotter och hennes familj slog sig ner och att han också har god kännedom om den svenska kyrkogården och nycklar till kyrkan som finns i grannskapet. Vi har först lite svårt att hitta Delmores hus, men efter att ha knackat på i ett av husen vid korsvägen får vi veta att vi ska ta oss över floden Grand Marais för att komma till gården. Vi ser familjens brevlåda precis mittemot de ägor där vi senare får veta att Örns Olof Ersson slog sig ner omkring 1880. Örns Olof var en av de första i Nordåker som utvandrade till USA 1869. Hos Delmore och Doine väntar oss en intensiv eftermiddag tillsammans med människor som vi inte hade förväntat att träffa.

Delmore och Doine bor på det som tidigare har varit en bondgård med en gårdsplats i en dunge av stora ädellövträd vid flodstranden. Vi blir hjärtligt mottagna och inbjudna. Väl inne i deras matsal ser vi att Lars-Olof har glömt att meddela att vi är två personer istället för sex. Vi tyckte nog att de såg lite förvånade ut när vi steg ur bilen. Vi försöker förklara varför vi har kommit till East Grand Forks och vårt intresse för just familjen Oltes Mats Ersson och Nisses Kerstin Ersdotter. Dessa namn säger dem ingenting men Mathilda Erickson är bekant liksom släkten i Badger/ Roseau. Bättre insatta är de i familjens Örns/ Steeles levnadsöden genom de besök de fått av Nils Roos och hans syster förra året. Ganska snart i vårt samtal menar Doine att vi borde prata med Mathilda Mattson och Lorraine Peterson som skulle kunna ge oss bättre upplysningar.

Doine ringer till dem båda men får bara tag på Mathilda och hon erbjuder sig att åka in till East Grand Forks (ca 8-9 km) för att hämta henne. Vi får veta att Mathilda är 98 år gammal.

Under tiden som Doine är iväg och hämtar Mathilda tar Delmore med oss till den svenska kyrkogården North Bethany Lutheran Cemetery som ligger tvärs över floden från hans hus räknat. Vi ska tillsammans försöka hitta Oltes Mats och Nisses Kerstins grav. Det är en solig och varm eftermiddag och kyrkogården som ligger i anslutning till en relativt nybyggd kyrka är mycket vacker. Många gravar är smyckade med riktiga blommor och vi ser inte till några plastdekorationer. Vi söker bland gravarna med namnet Erickson. Delmore minns Erick S Erickson (Svan Erik Eriksson f. i Gröntuf 1864) och hans hustru Mathilda Dickson (född i Elkhart, Indiana 1869) och vi hittar också deras gravar. Båda dog på 1940-talet. Vi finner också de många gravarna som tillhör familjen Örn/ Steele. På en enkel gravplatta står det Britta 1928-1908, den sista viloplatsen för Trumslagar Britta Matsdotter född i Västtjärna men i trettio år bosatt i Nordåker som maka till Örns Erik Ersson. En lika enkel gravsten markerar viloplatsen för sonen Örns Olof som dog redan 1884. Vi får lämna kyrkogården utan att ha funnit den grav vi sökte och gör sedan ett besök i den moderna tegelkyrkan byggd i mitten på 1960-talet. Delmore berättar att det tidigare funnits två kyrkor i vägkorset, en norsk och en svensk eftersom de båda folkgrupperna inte kom överens om en gemensam kyrkobyggnad på 1890-talet. Båda kyrkorna ansågs otidsenliga på 1960-talet och revs och en gemensam kyrka uppfördes. Numera har kyrkan North Bethany Lutheran Church cirka 200 medlemmar.

När vi kommer tillbaka till huset är Doine och Mathilda tillbaka. Vi vet nu att Mathilda Mattson är dotter till Andrew O Erickson, bror till Erick Erickson och kusin med Svan Kersti och Svan Anders alla bosatta i Skagen township på gårdar gränsade till varandra. Lyla Blazek hade berättat för oss om sina släktingar och visat foto på systrarna Mathilda, Hilda och Minnie. Mathilda är också faster till Delmore, hon var gift med Delmores pappas bror. Innan vi sätter oss ner för att samtala ringer Doine ytterligare en gång till Lorraine Peterson och får tag på henne. Hon har inte tid att komma ut för ett samtal utan Doine föreslår att vi ska tala med henne i telefonen. Lena samtalar med henne och förstår till slut att Lorraine är dotterdotter till Oltes Mats och Nisses Kerstin och dotter till Lisa Ericksson född i Gröntuf 1866 och Tillas Olof Persson född i Gröntuf 1862. Familjen har varit bosatt i Roseau. Hon nämner att hon har familjebibeln men att hon med så kort varsel inte kan erinra sig var den finns. Samtalet tar ett brått slut då hon måste skynda sig att hinna med en buss. Vi lyckas inte återupprätta kontakten med henne men har både hennes och hennes dotters adress.

Mathilda Mattson visar sig vara en mycket pigg 98-åring och det är endast hörseln som är något nedsatt. Hon är kvicktänkt och humoristisk och berättar om sin uppväxt i Skagen men mest om sitt långa liv som änka. Vid 51 års ålder blev hon änka och valde då att flytta till brodern Ernest i Kansas City. Barnen var redan då utflugna. Hon fick till sin förvåning arbete på ett av stadens lyxhotell, hon hade inte någon utbildning eller yrkeserfarenhet. Som husfru kom hon att arbeta där i mer än 25 år och trivdes utmärkt med sitt arbete. Hon berättar livfullt om alla de presidenter och berömda skådespelare som hon träffat där. Efter pensioneringen flyttade hon till East Grand Forks och bodde under några år tillsammans med sina systrar Hilda Johnson och Minnie Larsson, alla idag över 90 år. Efter den stora översvämningskatastrofen i East Grand Forks 1997 fick det hus de bodde i rivas och numer bor Mathilda i en enrummare och granne med dottern Adelint. Efter kaffe och trevligt samtal om allt möjligt erbjöd vi oss att skjutsa Mathilda tillbaka till East Grand Forks. Vi skulle vidare till Grand Forks där vi hade beställt rum på AmericanInn. Matilda ville gärna visa oss lägenheten och den uppfällbara säng som hon så livligt hade beskrivit. Vi samtalar då ytterligare om hennes föräldrar och hon berättar att fadern Andrew O Erickson f. 1872 i Gröntuf haft ett stort jordbruk men att han alltmer kommit att syssla med politik. Han var några perioder vald som delstatsguvernör/politiker. Mamman Grabb Kerstin Ersdotter f. 1870 i Gräv hade varit den som hade tagit hand om gården. I likhet med andra invandrarhustrur kom inte heller Grabb Kerstin att lära sig engelska. Samtalspråket hemma var svenska och detta språk användes i allt tal ända fram till mammans död 1931. Fadern levde till 91 års ålder och dog 1963. Mathilda talar bra svenska och har en Gagnefsdialekt som är lätt att känna igen.


Grabb Kerstin Ersdotters Gagnefsdräkt som hon hade med sig vid emigrationen 1898

Innan vi ger oss iväg får vi en demonstration av den mot väggen uppfällbara sängen och den visar sig vara prydligt bäddad med ett virkat sängöverkast som Mathilda har tillverkat. Vi är på väg att ta adjö då Mathilda påminner sig ett samtal vi haft om Gagnefsdräkter och hon plockar fram några resväskor där hon packat ner saker som hon inte har plats med. I en av dem hittar hon sin mammas Gagnefsdräkt som i original innehåller livtröja, kjolsäck, hatt och förkläde. Kjolen hade Grabb Kerstin slitit ut liksom överdelen och livet. Mathilda hade när hon var på besök i Gagnef på 1970-talet beställt ett nytt liv och sedan tillverkat en egen svart kjol och en vit blus. Hon har vid några tillfällen burit dräkten. Kjolsäcken har ett broderat årtal 1894, små glaspärlor inbroderade och ett bakstycke av skinn. Dräkten hade blivit något skadad i den översvämning som drabbade East Grand Forks 1997 och låg därför nu nerpackad.

Mathilda ringde till sin dotter Adelint för att hon skulle komma över och träffa oss. Dottern som är i 70-årsåldern hade före sin pensionering för några år sedan arbetat som rektors-sekreterare vid University of North Dakota i Grand Forks. Vi frågade henne om de tips vi fått i Roseau att besöka det historiska arkivet/biblioteket på universitet. Hon trodde nog att det skulle löna sig och föreslog också den nyuppförda hockeyhallen för universitetets hockeylag The Fighting Sioux som en sevärdhet.

Tisdagen 25 september ”Under gårdagen hade vi försökt skrapa fram halvt gräsövervuxna stenplattor då vi trodde att vi sökte en mycket enkel gravplats.”

En solig och vacker morgon beger vi oss den korta vägen till University of North Dakota. Vi parkerar utanför den nyuppförda hockeyhallen men blir genast mer intresserade av Barnes & Nobles nybyggda affär strax intill. Vi försöker orientera oss på universitetsområdet. Studenterna är på väg till sina föreläsningar. Vi lägger särskilt märke till många studenter med tydliga indianska drag.

Efter lite hjälp hittar vi biblioteket och längst upp finns de historiska samlingarna. Några äldre damer med norskt ursprung sitter i det vackert inredda läsrummet, men annars är det tyst och lugnt. Av personalen får vi hjälp att hitta det vi söker. Vi börjar med plat-books dvs de kartor som visar vars och ens tilldelade ägor uppdelade på townships. Vi har med oss en karta från East Grand Forks township som vi fått från Nils Roos och där vi sett Örns Olof Erssons ägor. Kartan är förmodligen från 1905 Vi har däremot inte hittat Oltes Mats och Nisses Kerstin Ersdotter på denna karta. Nu börjar vi förstå att townshipgränsen går just i korsningen mellan väg 21 och 220 där vi besökt Delmore och Doine Mattson. Det township som ligger norr om East Grand Forks utmed floden Grand Marais heter Esther township. Vi finner snart det vi söker och konstaterar att på kartan över Esther township från 1902 i section 25 finns det tre intill varandra gränsande ägor med namnen M. O.Erickson, Erick Dickson och S. E. Erickson. Genom att kontrollera namnen mot census record för året 1900 finner vi att det är Oltes Mats Ersson som äger 160 acres, hans svärson Erick Dickson 200 acres och dennes svärson Erick Svan Erickson som äger 80 acres. Floden slingrar sig genom ägorna och tar bort en del av landytan. Den fjärde delen i section 25 ägs av Chas. Anderson.

När kom familjen Oltes Mats och Kerstin Ersdotter till Esther township? Vi får inget direkt besked. De utvandrade från Gröntuf 1868 och hade då med sig döttrarna

1. Kerstin född 11/11, 1846, död 1869 i St Paul, gift med Erick Dickson (Dicksved Erik Ersson f. 1843 i Moje)

Dotter Mathilda född 1869, död 1943 gift med Svan Erick Ericksson)

2. Anna född 30/5 1852

3. Britta f. 19/1 1857

4. Karin f. 15/4 1859

5. Martha f. 11/2 1861

6. Sara f. 21/4, 1863

7. Lisa f. 12/10 1866, gift med Tillas Olof Persson

8. Mathilda f. 1/2 1868, död 1936, gift med Svan Anders Eriksson

Enligt Gunnel Malm i häftet Drömmen om Amerika ska de först ha varit bosatta i Becker county.

De återfinns inte i 1870 års census record för Polk county/ Esther township, men i 1880 års får vi följande besked:

Mats O Erikson 55 år antecknad som farmer

hans hustru Christina 53, keeping house.

Cary 21 år, daughter, servant

Martha 19 år , daughter, servant

Sara, 17 år, daughter, at home

Eliza, 14 år, daughter, at home

Tilda 13 år, daughter

Mathilda 10 år, daughter

Tre av döttrarna har amerikaniserat sina namn, Karin till Cary, Lisa till Eliza och Mathilda till Tilda. Den dotter som anges heta Mathilda och vid folkräkningen är 10 år måste vara Oltes Mats och Nisses Kerstins dotterdotter, dottern Kerstins barn tillsammans med Erick Dickson. Döttrarna Anna och Britta har vid detta tillfälle flyttat hemifrån. Vi kan av census records också utläsa att de flesta som var bosatta i Esther township vid denna tid hade norskt eller österrikiskt ursprung.

I nästa census record för året 1900 (1890 års har brunnit upp) återfinns på de tre gårdarna följande personer:

Erik Erikson, 35 år, farmer. Han anlände till United States 1883, medborgare

hans hustru Mathilda 31 år, född i Indiana

Lotti Sincey 12 år servant, född i North Dakota av en kanadensisk far och en svensk mor

Christina Swan 28 år, servant anlänt till United States 1898

Erickson Dixon, far 56 år, farmer, anlänt till United States 1868, medborgare

Georg Simon 36 år, laborer, född i Illinois

Matts Erikson 75 år, farmer, anlänt till United States 1868, medborgare

Christina Swan är här hemhjälp åt sin bror och hans fru eller bor hos dem och har sin utkomst i något annat hushåll. Hon flyttar sedan till Skagen township i samband med giftermålet 1901 med Andrew Wickstrom (Vik Anders Andersson från Österfors).

Vi har också möjlighet att följa upp ägorna genom en Farmers´ Directory of Esther Township för året 1915. Där anges att S. E. Erickson fortfarande har sin ägor i section 25 nu omfattande 475.74 acres, dessutom land i Northland township section 29 med 160 acres. Gården har med all säkerhet slagits ihop med Mathildas fars och farfars ägor i section 25. Det anges också att Svan Erik har varit i området i 32 år, alltså sedan 1883. I Farmers´directory kan vi också utläsa att Svan Erik är en av de största jordägarna i Esther under denna tid med sina 635 acres. Vi har stor nytta av de upplysningar som vi kan skaffa från arkiven. Vi kopierar allt material och skänker Nisses-boken till biblioteket innan vi lämnar. Nu vet vi exakt var Oltes Mats och Nisses Kerstin hade sina ägor och sent på eftermiddagen återvänder vi till korsvägen mellan vägarna 21 och 220. Vi fortsätter väg 220 förbi North Bethany Cemetery och viker strax efter kyrkogården in på en grusväg till vänster ner mot floden. Här kommer vi till en vacker plats med en liten åsbildning på båda sidor om floden i det annars helt platta landskapet. På åsen växer vackra gamla lövträd som vi bedömer är planterade vid ungefär den tid Gagnefsborna slog sig ner här. De ger nästan ett parkliknande intryck med välvårdat gräs mellan träden. På ömse sidor om floden och åsen brer åkrarna ut sig så långt ögat kan se. Vi kan se flera gårdsbildningar utmed åsen och ett nybyggt hus mellan floden och vägen. Floden har börjat växa igen men har en liten vattenspegel där vi ser fåglar. En häger flyger iväg just som vi stiger ur bilen för att ta några kort. Vi är nu säkra på att vi hittat Oltes Mats och Nisses Kerstins gård.



I solnedgången beger vi oss tillbaka till kyrkogården för att om möjligt hitta den grav som vi sökte dagen innan. Vi har nu fått veta av Mathilda Mattson att Lorraines morföräldrar har en stor gravsten. Under gårdagen hade vi försökt skrapa fram halvt gräsövervuxna stenplattor då vi trodde att vi sökte en mycket enkel gravplats. Vi går direkt på den största gravstenen av vitaktig marmorliknande sten. Den har två pelare och på dessa kunde vi nu med möda läsa följande inskrifter:

Mats Eriksson

född i Gröntuf, Gagnef, Sverige

f. 6/1 1825

d. 27/6 1902

Kerstin Erikson

född i Kopparbergs län, Gagnef

f. 31/8 1826

d. 22/2 1896

Oltes Mats Erikssons och Nisses Kerstin Erikssons grav på North Bethany Cemetery i Esther township, Polk county, Minnesota.

Vi står en stund och tänker på de som gav sig iväg så långt från sitt hemland och gläds åt att de funnit en sådan vacker plats att bosätta sig på. Vi tror att de fick ett bra liv i det nya landet. Graven var smyckad med lila planterade blommor av Flitig Lisatyp.

Ytterligare en stund begrundar vi att Nordåkersbor som utvandrade vid olika tillfällen också kom att bli grannar i det stora landet. Alldeles bredvid Oltes Mats och Nisses Kerstins stora gravsten finns Kerstins forna grannar i Nordåker, Örns. Trumslagar Britta och Nisses Kerstin är jämngamla och måste ha bott ungefär 15 år vid korsvägen mellan Esther och East Grand Forks townships med bara några stenkast mellan sina gårdsplatser. De är också släkt då Trumslagar Brittas svägerska och sonen Örns Olofs faster Örns Karin Olsdotter gift sig med Nisses Kerstins bror Nisses Per Ersson (se bilaga Nissessläkten i U.S.A.). Det är inte utan att vi funderar om och hur de forna grannarna umgicks i det nya landet. Nöjda med vår gedigna forskningsinsats och upplevelserna i kvällningen beger vi oss vidare till Detroit Lake där vi beställt övernattning.

Onsdagen 26 september ”When anyone mentioned the possibility he would answer in his Swedish American idiom: 'You´re tooky'”

En solig septembermorgon vaknar vi i Detroit Lakes med en sagolik utsikt över sjön. En fiskare är ute och vittjar sina nät och det är helt stilla över sjön. Det är svårt att tro att vi lever i en osäker och farlig värld. Vi kör genom ett vackert och för ovanlighetens skull kuperat landskap med underbara höstfärger. Bondgårdarna har mestadels röda lador och vi misstänker att det här har bosatt sig många svenskar. Sjöarna är talrika och vi ser små floder rinna här och var. Detta är ett landskap som liknar Dalarna. Gårdarna ser ut att vara betydligt mindre än de vi sett i Polk county och inriktade på djurhållning. Vi ser för första gången får. Vi är nu i Becker county och funderar över om det var hit Oltesfamiljen kom när de anlände till Nordamerika 1868.

Dagens mål är Willmar där vi stämt träff med Marjorie Nowotny släkting till Nils Roos. Vi har bett Marjorie att om möjligt få fram upplysningar om några i den grupp som lämnade Nordåker 1881. Från Ulla Lindqvist i Djurås by (Ulla Hansson i snickeriet i Nordåker) har vi fått veta att hennes släktingar Nygårds och Kindström bosatt sig inte långt ifrån Willmar. Marjorie bor själv i Olivia där en del av Nordåkersborna slog sig ner. Marjorie har arbetat på bank i Olivia men är nu sedan något år pensionerad. Hon har sin äldre syster med sig. De har på morgonen haft kontakt med en Kindstrom som bor i Olivia och som gärna tar emot oss. Tiden börjar bli ganska kort, en kvällsbjudning i Plymouth hos vännerna Barbara och Rick väntar och vi ska innan dess helst ha hunnit lämna ifrån oss bilen. Vi vill också se Lake Lillianområdet, ett område dit många från Gagnef sökte sig. Vi är nu i ett mycket bördigt landskap, Kandiyohi county. Återigen ser vi stora välmående gårdar med stora odlingsarealer. Området är fyllt av sjöar. Innan vi kommer till Lake Lillian passerar vi Blomkest. Vi har i en bok läst att staden uppkallats efter en av de första invånarna där, Olof Andersson från Gruvan f. 26/5 1856. Han utvandrade 1888. Olof Andersson kallades Blom Olle och verkar har tagit sig namnet Blomkvist. Så här står det i boken” Blom Ole was not only a highly respected man in his home district but a very modest person who didn´t want the town to be named for him. When anyone mentioned the possibility he would answer in his Swedish American idiom: You´re tooky”. Blomkest är en liten stad med omkring 170 invånare.

Något större verkar Lake Lillian vara även om det bara finns en Main Street där affären ligger på rad. Staden ligger vackert vid sjöns södra ände. Vi söker kyrkogården i Lake Lillian men kan inte hitta den utan kör vidare för att komma i tid till kvällens bjudning. På väg 7 på väg mot Minneapolis inträffar resans enda malör. Efter att ha passerat en liten by ser vi plötsligt blåljus i bakrutan. Först reagerar vi inte på att blåljusen gäller oss men förstår sedan att vi ska köra åt sidan. Vi sitter först i bilen men inget händer, Lena går därför ut för att fråga vad saken gäller. En spöklik högtalarröst kommer från polisbilen och den säger- ”Get back into your vehicle”. Långt om länge kommer den ensamme polisen fram till bilen och ber att få se körkortet. Han meddelar samtidigt att vi hade kört för fort genom samhället. Han tar körkortet och frågar vilket land det kommer ifrån och om det är ett internationellt körkort. Lena försäkrar honom om att vi är medlemmar i den europeiska unionen och att körkortet är ett EU-körkort. Han tar körkortet och går tillbaka till polisbilen. Efter ytterligare några långa minuter återvänder han och meddelar att Lena får en varning för denna gången för speeding och att han inte kommer att framställa några andra ” charges”. Vi kör lättade därifrån och försöker hålla hastighetsbegränsningarna.

Vi kommer tillbaka till Plymouth i tid och har en trevlig kväll tillsammans med Barbaras och Ricks grannar som samtliga är svensk- och norskättlingar.

Torsdagen 27 och Fredagen 28

Dessa dagar tillbringar vi i Minneapolis och deltar bland annat i ELI-seminarium om det kommande Nobelsymposiet på Gustavus Adolphus College i St Peter, Minnesota kommande vecka. ELI är en organisation Elderly learning initiativ som under året haft ett seminarium om upptäckter som förändrat mänsklighetens villkor. Nobelsymposiet som ges en gång varje år i början av oktober kommer att behandla ”What is yet to be invented?” alltså ett framtids-perspektiv. Inbjudna Nobelpristagare kommer att på olika sätt belysa denna fråga. I programmet ser vi att bland andra Erling Norrby från Sverige kommer att medverka. Seminariet hålls på ett äldrecenter för pensionerade fakultetsmedlemmar från University of Minnesota bor. Centret är byggt som ett medeltida kloster med trädgård och en pelargång.

Eftermiddagen tillbringar vi på History Center i St Paul där vi skriver in oss och kan utnyttja alla arkiv. Vi kopierar en del plat books och census records som vi efter vistelsen i East Grand Forks insett att vi hade missat.

Den sista dagen i Minneapolis besöker vi American Swedish Institute och deras bokhandel med en stor sortering litteratur som behandlar just svenskarnas emigration till Amerika. Det som vi inte kunde köpa där inhandlar vi i en välsorterad bokhandel på vägen tillbaka till Plymouth.